Onsdag redan, jag kör ett sovexpriment idag... vaken hela natten, vaken hela dagen så jag kan somna tidigt ikväll... bara däcka å slippa tänka på pengar. Pengar tar upp kanske 78 % av mina tankar just nu. Dom andra procenten utgörs av... ja, känner ni mig så vet ni.
Lurigt att nån har kommenterat att jag ska flytta hem... varför? Jag ser inte anledning till det? Hellre misär här, än i kd... visst saknar man vissa saker, men man måste satsa på framtiden, å den lär ju med största sannolikhet finnas här eller längre bort, inte längre hem iaf. Inga mer anonyma kommentarer tack! Iaf inte sånna....
I måndags mådde man ju nice iaf, J lagade mat åt en... det e lyx när man blir bjussad på hemlagat, måste få receptet på den där salladen alltså. Å så såg vi Farväl Falkenberg, sjukt udda film, fast det hade jag kommit på redan innan, sen visar det sig att J kände en av huvudpersonerna, världen är liten. Filmen lämnade en med en massa frågor å sånt gillar jag... den va absolut inte förutsägbar. Men det va helt klart jobbigt att se begravnings delen... tänkte alltför mycket på i somras, men det märktes nog inte.
Jag är nog bra på att dölja saker... eller inte visa dom iaf. Kalla det lurig eller vad du vill... Jag kan ju sitta här och va helt öppen med vissa saker, säga hur mycket som helst, men i slutändan så vet ingen mer om mig för det... för det jag har sagt har nog ändå inte varit av någon vikt.
Sen till smaskigare saker, för er andra iaf... uppenbarligen kan man ragga upp mig, snacka en massa fina ord i telefon om det mesta osv, sen dissa en totalt för att sedan mitt i natten i lördags ringa upp och säga att man bekvämligt nog redan har en flickvän (inte så att jag kandiderade till den posten). Men beter man sig verkligen på det sättet? Om man nu har känslor för nån, kan man verkligen lägga ner en massa tid på en annan tjej då... utan att ha någon som helst skuldkänsla? Tydligen. Han kan känna sig slängd i återvinningen.... För jag är helt klart säker på att nån annan råkar ut för han... återvinning... jävla återvinning.
Nu fattas det bara att det slutar att regna så jag kan ta den där power walken... det vore ju bra om man kunde springa inom snar framtid. Det ska jag fan sätta upp som mål för det här året, springa 3 km.... lite kanske ni tycker, men har man knäskador så känns det som en mil.
God morgon!
Sofie... tänker på dig gumman. Love.
3