Marie S

Jag ska vara sann mot mig själv... Ibland känns det som att jag ljuger ihop för mycket saker i huvudet. Känns som att jag struntar i att se det jag borde se.

Har väl insett också att det här med att dejta aldrig kommer va lätt. Jag har ju alltid tänkt att det ska va roligt och så. Men ja menar... hur kul är det när man kommer på efter ett antal veckors dejtande att det här kanske inte va så bra. Eller som vissa tydligen får för sig... inte höra av sig alls efter en tid. Va fan e det för sätt? Vem gör sånt?

För det verkar ju råda nån allmän inställning om att man måste va så manlig som kille. Man kan ju inte bjuda på middag på första dejten för det kan ju va bortkastade pengar, man kan inte köpa blommor för då är man en mes. Så helst ska man tydligen spendera så lite pengar som möjligt i början, för risken finns ju att man kastat dom i sjön. Jag tror jag blir galen!

Själv har jag en förmåga att locka till mig killar som egentligen inte vill ha nåt långvarigt seriöst. Dom har alltid just gjort slut med nån underbar tjej som dom egentligen saknar jättemycket. Och jag? Jag är nog bara nån slags utfyllnad där... emellan exet och den nya underbara. Hur blir det så? Vad är det jag har som säger.... "kom, jag kan va ditt tidsfördriv när du inte vill va ensam...."?

Ikväll ska jag gå hem och öppna ögonen för röran jag har. Ska väl se det positivt, jag har ju gafflar iaf! =)