Marie S

Under en ganska lång stund har jag lurat mig själv att tro att jag mått bra, att jag inte är så ledsen längre. Att jag startat ett nytt liv eller så...

Förra veckans händelser kom jag på nu va bara en bekräftelse på att jag inte alls kommit nån vart. Jag är precis lika ledsen nu som precis efter det hände. Jag kan fortfarande inte se mitt liv utan honom... Hur mycket jag än försöker. Det är ju för mitt eget bästa.

Såklart kan jag glömma allt det jobbiga under perioder men det ligger ändå längst bak och gnager. Och mitt huvud väljer att förtränga alltihop vilket bara får mig att rasa ännu mer när det kommer till ytan. Som ikväll...